4.20.2014

WHEN IT RAINS ON BALI






my sunday has a sound and cirrus clouds for real. this cirrus is by bonobo;






i helgen sitter jag på en fest.
fjädrar, påskharar, levande ljus, såpade golv, tulpaner,
gudomlig mat, fågelsång som tar sig ända in.
- hur var bali denna gången, hannah ?
frågar någon.
jag hör mig själv sucka av välbehag.
- magiskt.. alltid magiskt. men mer & mer så.

- men hur då ? hur ä r det då ?
frågar någon annan.
- vad är det som är så.. magiskt ?!

m a g i s k t.
jag vet att det kan låta som ett ord för vissa,
ett som.. förlorat sin tyngd. inte för mig. 
medges; ganska mycket är magiskt i livet, tycker jag.
men ingen gång
{okej, kanske någon gång. en annan dags historia.}
är det så sant för mig som när jag pratar om bali.






such ladies.. walking in the rain.. | sara with most beautiful, kindest stranger



- det är människorna, säger jag först.
- deras léende går ända upp i ögonen & ända in i.. i mig. 
varje gång. alltid. de är bara så.. fruktansvärt vackra.

- pratar de engelska ? frågar en tredje.
jag ler, inåt, för jag måste tänka efter en hundradels sekund.
vilket språk pratar vi med varandra ? vi bara pratar,
tänker jag. - mm, ganska bra gör de, svarar jag.
de är.. framförallt är de så.. naturligt & omedelbart
liksom inställda.. på vänlighet. de ä r bara så.
allt, allt går att lösa & förstå då. alla möten är möjliga.

- varmt và ? frågar någon med en pust & en blinkning.
- ja, det är varmt, ler jag. magiskt fuktigt !
vi måste skratta. 
- .. och regn perioderna då ? hur är det med regnet ?
jag har redan en dag, direkt, för min inre syn.
- vi har aldrig varit där under någon av dem.. 
och det har vi inte.. än. men jag tänker på en dag senast.
denna. förevigade.
när det regnade några underbara timmar.
och ja, hur är det nu med regnet ? 
vad gör man när det regnar på gudarnas ö ?





always the frangipani’s. scattered everywhere. | sara in our private little pool. well, what can you do? last room available late at night was a private pool villa. it’s tough. but somebody’s gotta take it..




man söker gatorna i bil, med bali kaffe i pappmuggar, 
och vår allra käraste egen ketut. för att man har med
sig fotografier, satta i ram, av de förevigade förra resan.
de som tog sig in & stannade kvar av alldeles speciella skäl.
man torkar tårar på kinderna ständigt, när ketut inte ser,
för att han bara är så fantastisk där han envisas med
att springa in & ur bilen för att fråga människor längs vägen.
man tar varandras händer, blint & vant på sätet, 
medan man stirrar ut i regnet på de här människorna,
som man inte känner, men ändå känner,
som med enorma léenden mot varandra, yviga gester,
~ & fundersamma ansikten, är lika fast beslutna 
som vi, att hitta paret från blomsterfältet.
med andan i halsen, hoppet i bröstet;
få se att de lever, få ge dem deras porträtt, pengar
och förhoppningsvis nya möjligheter.

man badar i regnet. man vänder ansiktet mot det
och blundar; sparar det så. alltid. 
man tar simtag bland frangipani’s & droppar.
man känner att man lever. i minst varenda procent
av sig själv som också är vatten.
och man ligger på vita massage britsar bredvid varandra,
i ett dovt rum där det doftar blommor
och levande ljus, slumrar in små stunder
under mjuka händer, precis perfekt skrubbande
kokoskräm & varma handdukar. vaknar små 
stunder & ligger bara så, på vars en kind,
vända mot varandra, förlorar sig i varandras blick;
den som speglar och vet allt om den andras lycka,
i ögon blanka av tacksamhet i dunklet.









det sägs att
livet inte handlar om att vänta på att stormen
ska passera, utan om att lära sig dansa i regnet. 

och det är just det som är magiskt med bali.
det påminner en om att solen, stormen, regnet,

allt,

är en dans.



h






//




this weekend i'm sitting by the table at a party. 
feathers, easter bunnies, candles, soaped white wooden floors,
tulips, divine food, ~ & birdsong that reaches all the way in.

- how was bali this time, hannah? 
someone asks. 
i hear myself sighing with pleasure. 
- magic.. always magic. but more and more so. 

- but how? how so ?
asks someone else. 
- what is it that is so magical about it..?! 

m a g i c a l. 
i know it may sound like a word for some, 
~ one that.. has lost its weight.
not for me. 
granted; quite a lot is magic in life, i think. 
but at no other time 
{okay, maybe some time. other day story.} 

is it as true for me,
as when i talk about bali.





- it's the people, i say firstly.
- their smiles go all the way up into their eyes
& all the way in.. into me. 
every time. always. they’re just so.. tremendously beautiful. 

- they speak english ? asks a third. 
i smile, inwardly, because i have to
consider it for a hundredth of a second. 

the language in which we talk to each other ?
we're just talking, i’m thinking.

- mm, pretty good they do, i reply. 
they are.. most of all they’re so.. naturally and immediately 
as if.. attuned to kindness. they’re only l i k e that. 
everything, everything can be solved & understood then.
all encounters are possible. 

- hot there, huh ? asks someone with a whiff & a wink.
- yes, it's hot, i smile. magically humid ! 
we have to laugh.
- .. and what about the rain periods ? what’s the rain like ? 

i already have a day before me, in my mind's eye. 
- we've never been there for any of them.. 
and we havn’t.. yet. but i’m thinking about a day,
on our last trip. this one. eternalized.
when it rained for a few wonderful hours. 

and yes, what about the rain ?
what do you do, when it rains on the island of the gods ?





from the car you search the streets, with bali coffee in cardboard cups,
and your own & dearest ketut at the wheel. 
because you have photographs; put in frames,
of the immortalized ones from the previous journey.
those who got into your heart, ~ & stayed there, for very special reasons.
you dry tears from your cheeks constantly, when ketut doesn’t see,
because he is just so amazing.. the way he insists to
run in & out of the car, in the rain, to ask people along the way.
you take each other's hands, blindly & from habit, on the seat,
while staring out into the rain onto these people,
these people you don’t really know, yet you know them,
they who, with huge smiles for each other, sweeping gestures,
~ & pensive faces; is equally determined as you
to find the couple from the flower field.
you’re holding your breath and hope in your chest;
to get to see that they are still alive, get to give them their portraits,
money.. and hopefully new opportunities.

you bathe in the rain. you turn your face towards it
and close your eyes; save it like that. always.
you take swimming strokes among frangipani's & raindrops.
you feel that you are truly living. with at least every percent
of yourself that is also water.
and you lie on white massage bunks next to each other,
in a relaxed room, that holds you, and the scent of flowers
and candlelight. you drift off for little moments under soft hands,
just perfectly grazing coconut cream, ~ & hot towels.
you wake for small moments, just lying like that, on a cheek each,
facing each other, lost in each other's gaze;
the one reflecting and knowing all about the happiness of the other,
in eyes glistening from gratitude in the obscure.




it is said that 
life isn’t about waiting for the storm to pass,
it’s about learning to dance in the rain. 

and that is precisely what is magical about bali. 
it reminds you that the sun, the storm, the rain, 
all of it, everything, 


is a dance. 




h








4.16.2014

THE DARK CHOCOLATE IF YOU WILL










jag hade den vackraste kväll i går. 
satt på golvet och sorterade gamla anteckningar & fotografier, 
med ett hav av tankar & toner omkring mig,
till en försvinnande sol, musik, ~ & en fullmåne som tog plats,
rann ut över golvet den med.  

det är så mycket som ligger undanstoppat i
analoga askar och digitala vrår.
här är en del av det, allt mellan fotografier jag tagit
för lillasyster till gamla självporträtt & porträtt,
texter, texter, texter. de som rör hjärtat.






quartet from ’11 - 'the canelle shadows and vanilla light' -  they had a soundtrack too, back then, - the studio 360 'we added it up';






recepten på de sortens hjärtan av choklad
finns hos emma
~ & lyckan?
bland kanel-skuggor och vanilj-ljus.
och precis överallt där emellan.
och nu? nu ska jag springa mellan åkrar som
viskar om vår, med signerings-pennan i högsta hugg.
tänk att ha sina dröm-makare, de som får ut allt det här
på papper jag äntligen kan stryka fingrarna över,
på några andetag & fågelsångs avstånd.  








med kärlek,

h




stills for soulfood are shot on amazing work
featuring fares fares by johan renck from the last magazine |

the canelle et vanille series can all be seen closer here |
selfportrait, music & words scribbled down;
thank you roman payne for phrasing it so beautifully.
 © hannah lemholt photography





//



i had the most beautiful evening yesterday. 
sat on the floor and sorted old notes and photographs, 
with a sea of ​​thoughts and notes surrounding me, 
to a vanishing sun, music, ~ & a full moon taking its place;
spilled all over the floor, she too. 

there’s so much that lies tucked away in 
analog boxes and digital corners. 
this is part of it, everything from photographs i’ve taken 
for soulfood, to series of old self-portraits & portraits,
and words, words, words. those touching the heart.

the recipes for the kind of hearts made of chocolate 
are over at emma’s, ~ & the happiness? 
among cinnamon shadows and vanilla light. 
and just about everywhere in between. 
and now? now i'm gonna run between fields 
whispering of spring, with the signing pen at the ready. 
imagine having ones dream-makers, the ones that get all of this 
onto paper i can finally stroke my fingers over,
~ at a few breaths & a birdsong’s distance.



with love,


h









4.13.2014

DREAM BEACH









vissa saker, eller ska jag säga, - vissa platser, vissa människor,
vissa stunder, de har ju inga ord som gör dem rättvisa.
jag ska inte berätta min dröm
{man kan tråka ut vem som helst till tårar med det där}.

jag ska istället bara berätta att då, när vi vadar ut i havet,
med väskor på huvudet, - & kjolar samlade i knutar, 
när vi tar fart med båten & ser bali bli mindre, snabbt, bortom vågskummet,
när vi går i land en stund senare,
med väskor på huvudet, - & kjolar samlade i knutar,
när vi hoppar på bakpå scooters och håller om de vi aldrig träffat
med gammal vänskaps självklarhet,
när vi, 
framförallt när vi
kört en stund på dammiga vägar; smala mellan palmer & snårskog,
- & en träskylt i pilform förkunnar att med en skarp sväng
tar vi nu av ner mot dream beach, 
när jag förundrat ser mig omkring i farten,
på de vackraste av stora hyddor högt upp på pålar;
 i solblekt 
strå & vindpinat trä,
då kunde den här platsen ha hetat vad som helst,
men så klart heter den dream beach.
jag har den där överväldigande känslan, som jag hittils
bara varit med om ett par gånger i livet;
att här har jag varit förut.
fast att jag aldrig satt min fot här.

för den här platsen har jag drömt om.
han i backspegeln ler mot mig.
jag skakar på huvudet och skrattar. han bara ler.
kanske är det inte att det inte finns ord som gör rättvisa.
kanske behövs det inga ord.
jag minns inte att det någonsin fanns ord
i drömmen.











sedan dess har jag blivit tvungen att kapitulera.
det finns inte längre något sätt att leva mitt liv på ett
 fullkomligt vis, utan gudarnas ö i det.

bali. det har tagit mitt hjärta så oväntat.
visst, det låter ju som ett paradis, bara på namnet,
likväl var jag var helt oförberedd på att jag skulle känna
så för själva ön. för folket.
varje gång blir det svårare & svårare att lämna
och känns mer & mer tomt när vi är tillbaka hemma.
sist föll jag på knä på stenplattorna i trädgården,
så fort taxin kört iväg och jag blev ensam.
och jag grät. och grät.
det där är kanske sådant man inte 
ska berätta för folk,
men så var det.
jag kände mig förlorad & funnen, på samma gång.
och det är en ravin där emellan,
mycket att få plats med i en enda kropp.
och det är hela denna kropp som saknar det.
som fattas en hel ö.
som längtar till där orden inte behövs.









med kärlek,

h


photos & a portrait from dream beach :
my sandals are holding beach treasures & this bracelet |

sara is wearing shells around her neck, warrior crown
and the full moon lace maxi kimono : all LW |
the feather is hand made for me by sara

© hannah lemholt photography



// 


some things, or should i say, - some places, some people, some moments;
they don’t have any words that do them justice.

i won’t tell you my dream
{you can bore anyone to tears doing that}.

instead i’ll just tell you that just then, when we wade into the sea,

with bags on our heads, - & skirts gathered in loose knots,
when we take the speed boat & see bali become smaller, fast,
beyond the whitecaps,

when we go ashore a while later,
with bags on our heads, - & skirts gathered in loose knots,
when we jump on the back of scooters
and firmly embrace those we never met 
with an ease
as if we knew eachother always,


when we’ve, 
especially when we’ve
driven 
for a while on dusty roads;
narrow and tucked in between palm trees and brushwood,

- & an arrow shaped wooden sign proclaims that,
with a sharp turn

we’re now taking off down towards dream beach,
when i, in wonderment, look around on the fly,
see stunning huts of sun-bleached straw & windswept wood;
reaching for the sky up on high poles, 
- then that place could’ve been called anything,
but of course it's called dream beach.
i have that overwhelming sense, that i’ve only
experienced a very few times in my life so far;
that i’ve been here before.

though i’ve never set foot here.

for this place i have dreamt of.

the he in the rearview mirror smiles at me.
i shake my head and laugh. he just smiles.
maybe it's not that there are no words that can do justice.
perhaps no words are needed at all.
i don’t recall that there were ever words
in the dream.




since then i’ve had to surrender. 
there is no longer any way to live my life in a 
  complete way, - without the island of the gods in it. 


bali.

it has touched my heart so unexpectedly. 

sure, it carry the sound of paradise, in just the name alone.
nevertheless, i was totally unprepared for feeling
like i do for the island itself. for the people. 
each time it gets harder and harder to leave 
and feels more and more empty, when we’re back 'home'. 
last time i fell to my knees on the paved path in the garden, 
as soon as the taxi drove off and i was alone.
and i cried. and cried.
maybe that's one of those things you shouldn’t tell people,
but so be it. 
i felt totally lost and completely found,
all at the same time. 
and there is a ravine in between, 
a lot to be held inside just one body.

and it’s this whole body that misses it.
misses an entire island. 
longs to be where words are not needed.


much love,

h







4.07.2014

CURRENT OBSESSIONS








jag har helg-huvudvärk och ett garnnystan av drifter 
& intuition bakom revbenen. inget att reda i i dag.
bara fotografera och skriva. mitt enda sätt.
det bästa sättet i världen jag vet, att leta ljus och rätt ord
i de mörkaste hörn. pauser bara av kaffe
{vi maler de kopi luwak bönor jag köpte med från bali.
jag återkommer till det.} och whiskey.
så flyter kväll in i morgon, blandas med stjärnklar natt,
där jag driver in & ur sömn med ljus som får brinna.
mer som får brinna. och musik.
ett helt nytt album av musik, sprängfyllt av
betydelse, ~ fast bara mitt för nu. 
Ni som brukar vara här vet att jag tycker
mycket om angus & julia stone’s musik. 

denna går nu varm, både bildligt och bokstavligt
och först är det något med hennes röst som skaver.
men när den sjunker in, på repeat, är det mer än all okay.
på massivt hög volym. så att garnnystanet
där inne blir porösare. så mycket själ i ett
enkelt piano riff och perfekta trumslag. hjärtslagen ekar.
jag dansar ensam. enkelhetens lycklig. 














det är en sån’ vacker sak det där.
svår att dela med sig av, utan att den blir en platt kliché,
men likväl minst lika sann.
människors ensamma stunder. 
en av de vackraste saker jag vet. utan att egentligen veta.
och däri också det vackra egentligen ju.
som detta, nu dock delat med Er. en söndag förevigad.
alla ljus brinner, utanför soldattorpets stiliga gamla fönster
skiftar ljuset rörande vackert, jag har ett glas whiskey
stående som kan få ta mig timmar, ändå ingen is.
bali ligger kvar, bronserad på huden.
jag lyfter ett av doft-korten från qatar’s flygplats.
vi förälskade oss i de maffigaste parfymflaskorna någonsin, där,
~ i myllret av svarta huvuddukar och vita långskjortor svepande stengolven.
lyckades backa därifrån, trots vår tradition att alltid köpa
vars en ny doft, en lämna-bali-tröst i sprayform.
de doftar fortfarande, känner jag nu.. och christian dior,
som Du lyckats.

jag hänger på mig mitt 'N.Y transit token'.
doftar på det också
{denna mani att ta in allts doft. vart har jag fått den ifrån?},
den doftar just inget, men bär minnen desto starkare.
får mig att tänka på twin towers och
 vår midsommarnatt i the Greatest Bar on Earth,
allra högst upp i det norra tornet.
jag minns pianomusiken. och svindeln framme vid fönstren.
höjden. stålkonstruktionen. hjärtat värker till lite.
jag fingrar på småsaker & vidrör försiktigt stora tankar.
det är en sån’ vacker sak det där.
människors ensamma stunder. 












spela henne högt. dansa som om ingen ser.
och säg mig;
vilken är den vackraste ensamma stunden Du vet? 
jag tycker så mycket om Era tankar.



med en hel massa kärlek,


h



stills & self portraits from the studio | n°1, 2 & 3 :
the most beautiful black dress i’ve ever worn is by candela / free people
n° 4 : crystals from the rock shop by johnyrocks | erica weiner has
N.Y transit token necklaces | all on big book
photographers i met and liked bought at fotografiska
n°5 : antique books bought in paris w. handmade pencils from inkkit
small images : black leilana stud bra from spell | vintage stuff | etc

feather is handmade for me by sara
© hannah lemholt photography



// 



i have a weekend headache and a ball of thread made of
instincts & intuition behind the ribs. nothing to be unravelled today.
just photograph and write. perhaps my only ways.
the best ways in the world i know of,  to look for the most
beautiful light and the most suitable words, in the darkest of corners.
there are breaks only for coffee {we grind the kopi luwak beans i bought
on bali. i’ll come back to that.} and whiskey.
and so evening floats into morning, mingles with starry night;
where i drift in & out of sleep
with candles allowed to keep burning.
much more that is allowed to burn. and music.
a whole brand new album of music, filled to the covers with
significance, but just mine for now.
you who are regularly here, know how much i
like the music of angus & julia stone.

this is now the one spinning, ~ and spinning me.
at first there is something about her voice that chafe a bit.
but once it sinks in, on repeat, it's more than all okay.
on massively high volume. so that the ball of thread in there
is honeycombed. so much soul in a simple piano riff
and perfect drumbeats, echoing heartbeats.
i dance alone. the happy of simplicity.

it's such a beautiful thing that.
difficult to share without it becoming a flat cliché,
but nevertheless equally at least as true.

people's solitary moments.


one of the most beautiful things i know.

without really knowing.
and in just that lies the beauty really.
like all of this, however now shared.
a sunday eternalized.
all candles burning and outside the soldiers cottage’s
handsome old windows; the light shifts stunningly.
i have a glass of whiskey attending, one that can
get to stay for hours, got no ice anyway.
bali lingers on bronzed skin.
i pick up one of the scent cards from qatar airport.
we fell in love with the mightiest of perfume bottles ever, there,
~ in the concourse of black head scarves
and white long dresses sweeping stone floors.
we backed away, despite our tradition to always buy
a new scent each, a leaving- bali-comfort in spray form.
the cards still carry scent, i realize.. and christian dior,
how you’ve flourished with this one.

i put on my N.Y. transit token. smell that too

{this mania to take in the scent of everything. where did i get that from?}
it doesn’t really have a scent, but a memory nonetheless powerful.
i think of the twin towers and our magic midsummer night in 
the Greatest Bar on Earth, at the very top floor of the north tower.
i remember piano music. and vertigo in front of the windows.
the height. the steel construction. my heart ache a little.
i fiddle with the small things & carefully touch the big thoughts.
it's such a beautiful thing that.
people's solitary moments.

play her loudly. dance as if nobody’s watching.
then tell me;
which is the most beautiful solitary moment, you know?
i like so much your thoughts.



with a whole lot of love,


h




Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...