5.19.2015

THE BIRDS







en av de första gångerna jag minns att jag kände att jag fotograferar
var en kall januarimorgon för sex år sedan. det kändes, då, som att det
bara blev. men när de där trevande fotografierna sedan bildade
en serie - 
foghorn blues - & sattes ihop med en anteckning i dagboken,
sa de ändå en del, mellan vingar & dimmig pastell,
om min ständiga dragning till fåglar. 

sedan blev det en första serie självporträtt med fåglar
och fjädrar - oiseau étrange - strange bird,
för sådär kan det ju kännas ibland, eller för mig i alla fall;
som att man är en främmande fågel.

flera år senare kom fotografiet sky circles till,
för love warriors. den vita duvan på vännen marie's rygg,
innan någon av oss visste att hon var på väg att bli sjuk.
nu är hon ute på andra sidan, efter cellgifter och en kamp jag inte
ens kan ana tyngden av, bara stumt beundra och vara enormt
tacksam över att hon vann.
nu står hon där, med svart korp mot sin krigarkropp. 








hon står inte ensam.
bredvid finns ugglan som ingöt respekt i oss alla
med sin blick som tycktes se rakt igenom oss, och kanske 
även långt bortom det, när vi fotograferade i skottland i höstas.
  history of the senses är den döpt till.









två ugglor till, flygande, hör också till, - & så är vi tillbaka till
de där dimmiga pastellerna och vingarna ur min historia.
och när jag tittar på dem nu, såhär, blir jag så berörd.
berörd över resan från då, i mig själv,
sedan den där vintermorgonen när det var mjukt dimmigt och jag
satt med uppdragna raggsocksfötter i ett övergivet lusthus,
med kameran ovant redo, varm choklad rykande bredvid på träbänken
och jazz i hörlurarna. berörd över de människor & varelser
jag får möta 
och arbeta med.
över att få ha förevigat det sant nakna; 
människors flykt, fall och frihet.
och över att fåglarna lånar allt det där sina vingar.










kärlek,


h





image n°1 | sky circles & raven's ladder shot and mounted
in the home of interior stylist marie olsson nylander

image n°2, 3, 4 & 5 | my fine art photos raven's ladder,
history of the sensesfeathers & free falling
for love warriors are being photographed and put
into the LW shop as we speak..
team | models : lina lindholm | marie olsson nylander
| mua & hair : jossi madsen 
© hannah lemholt photography for love warriors




//





one of the first times i remember feeling i’m photographing
was a cold january morning six years ago.
it felt, then, that it all happened just out of the blue,
but when those fumbly photographs then formed
a series - foghorn blues - and was put together with a note in the diary,
they still had something to say, between the wings and misty pastel,
about my constant attraction to birds.

later i created a first series of self-portraits with birds
and feathers - oiseau étrange - strange bird,
life may after all at times feel, - at least for me,
- as just that, a strange bird.

several years later, i created the photograph sky circles
for love warriors. the white dove on my friend marie's back,
before we knew she was about to be fall ill.
today she's come out on the other side, after chemotherapy and
a struggle i can’t even begin to imagine the weight of,
just speechlessly admire and be vastly grateful that she won.

now she stands there, again,
with a black raven against her warrior body.



she doesn’t stand alone now.
alongside is the owl that instilled respect in us all,
with his gaze that seemed to see right through us, and perhaps
even far beyond that, during that photo shoot in scotland last autumn.
history of the senses it’s named.



there’s two owls more, flying, - and so we are back to
those misty pastels and the wings of my past.
and when i look at them now, like this, i am so.. touched.
touched by the journey from back then, in myself, since that
winter morning when it was softly foggy and i sat,
with teal sock feet under me, in an abandoned gazebo,
with the camera verdantly ready, hot chocolate steaming on the
wooden bench and jazz in the headphones.
touched by the people & creatures i get to meet and work with.
to get to eternalize that which is truly naked;
people's flight, fall & freedom.

and by that the birds are borrowing all of that, - their wings.


x,

h











4.27.2015

FROM the FORGOTTEN FILES











det kom sig en gång, för Er som tror att så kan det gå till,
- att anden av en man stod framför en spåkvinna.
väldigt lång och lite sådär gammaldags stilig, beskrevs han.
med rena drag, stål-grått hår och silverskuggad käke stod han där,
bärande en skrivmaskin i stora, sträva händer, - och hade något att säga.

göm inte undan saker i lådor, hannah. där går de förlorade.

att det var farfar [fa'fa] var ordlöst självklart för oss alla.
vad han ville säga med det där var vi mindre säkra på.
två dagar senare bröt någon sig in i det stora förråd där jag,
sedan just bara två nätter tillbaka förvarade hela mitt hem mellan flyttar.
jag fann en dörr på glänt och en naken glödlampa lös upp rummet där
allt av vad som fanns kvar av vad jag ägde, låg utslängt över golven,
med den där någons jordiga skoavtryck spridda ovanpå.
all elektronik och annat med värde i pengar fanns kvar,
men varenda en av mina otaliga gamla hattaskar & skoboxar,
med varenda dagbok jag fyllt till bredden sedan jag lärde mig skriva,
alla noveller, texter & teckningar jag någonsin skapat
var borta.










så för några månader sedan kraschade båda mina externa hårddiskar.
på dem fanns varenda fotografi jag tagit, sedan den här resan började för några år sedan.
jag som om balanserade på slak lina under de där veckorna, mellan hopp & förtvivlan,
mellan oro att allt skulle vara borta och tilltro till att allt blir som det ska.

x antal tusenlappar och x antal hundra små böner senare var de räddade,
fotografierna, - om än spillandes vilt ur mappar med fel namn & konstiga datum.
det fick mig att tänka på den där mannen med silverskuggad käke,
bärandes en skrivmaskin & orden göm inte undan saker i lådor, hannah.
där går de förlorade.

så det här är för Dig, fa'fa. Du försvann alldeles för tidigt,
både från Ditt eget liv och ur mitt. 

jag skriver fortfarande, fa'fa, - och så fotograferar jag.
och skulle det försvinna ur lådor och mappar, då finns det här.
på internet. ett påfund efter Din tid, som jag är ganska säker hade drivit Dig
till vansinne, utanpå Din, ska vi kalla den, - alldeles säregna galenskap.
jag vet också nu, som vuxen, att Du dock med all säkerhet hade
varit en av skuggorna i min statistik av läsare. en ständig, silvrig skugga
som lämnade efter sig de klokaste av ord.

lova mig att alltid förbli såhär nyfiken, hannah.









och så kom det sig att jag tänkte att jag då och då skulle dela med mig här,
åtminstone en liten del av allt det där som spiller vilt ur mappar
med konstiga namn och fel datum. fotografier. mina texter. ögonblick. 
då finns de här. även om det inte blir fler inbrott, eller kraschade hårddiskar,
så ska de ju inte ligga gömda. först då går de förlorade på nå’ vis.



and if these pictures have anything important
to say to future generations, it's this;
i was here. i existed. i was young, i was happy
and someone cared enough about me in this world
to take my picture. *









med kärlek,


h




shoots | look book la Belle Heir for kyss johanna, for fira (various seasons),
interior piece with, - & at the home of stylist & shop owner jenny hjalmarson boldsen 
models | lina lindholm & christoffer erneholm
mua & hair | jossi madsen
wardrobe | image n°1 & 8 featuring golden disc headband by filucca lou,
vintage lace fleetwood bells by spell - all kyss johanna
image n°11 & 13 featuring pieces from the current fira collection s/s'15

words | excerpt from my the hidden circus writings
quote | * from the movie one hour photo
© hannah lemholt photography





//



it came about, for those who think it can happen that way,
that the spirit of a man stood in front of a fortune teller.
very tall and that old-fashioned kinda handsome, he was described.
with clear-cut features, steel-gray hair and silvery shadowed jaw, he stood there;
carrying a typewriter in his large, rough hands, - and had something to say.

don’t hide away things in boxes, hannah. they’ll be lost that way.

that it was my grandfather [fa'fa] was wordlessly obvious to us all.
what he wanted to say with that we were less sure of.
two days later someone broke into the big storeroom where i,
since only two nights prior kept my entire home between moving houses.
i found a door ajar and a naked light bulb lit up the room in which
all of what was left of what i owned, lied tossed over the floor,
with that someones muddy shoe prints scattered on top.
all electronics and other items of value in money remained untouched,
but every single one of my countless old hat, - & shoe boxes
containing every diary i’d filled to the brim since i learned to write,
every novel, every poem and every drawing i've ever created
was gone.




and so, a few months ago both of my external hard drives crashed.
on them was every photograph i’ve ever taken, since this journey began a few years ago.
i was kind of walking a tightrope during those weeks, between hope and despair;
between worrying that everything would be gone
and having reliance that everything would be as it should.

x amount of bills, - & small prayers later they were rescued, the photographs,
- albeit spilling wildly out of folders, labeled with the wrong names & strange dates.
that got me thinking about the man with the silvery shadowed jaw,
carrying a typewriter and the words ‘don’t hide away things in boxes, hannah.
they’ll be lost that way.‘




so this is for you, fa'fa. you disappeared far too early,
both from your own life and out of mine.

i still write, fa'fa, - and i do photography now.
and were it to disappear out of boxes and folders, then it is here.
on the internet. an invention after your time,
which i'm pretty sure would have driven you half insane on top of
your, shall we say, - already a tad weird self.
i also know, now as an adult, that you surely would have,
however annoyed, - been one of the shadows in my statistics of readers.
a constant, singular, silvery shadow, - leaving the wisest of words behind.


promise me to always remain this curious, hannah.






and so it came about that i thought i’ll occasionally share here,
at least a small part of all that stuff that spills wildly out of folders, 
labeled with the wrong names & strange dates.
my photographs. my words. moments.
and then they’ll be here.
even if there won’t be any more burglaries,
or hard drive crashes, they shouldn’t lay hidden somewhere.
only then are they ever really lost.


and if these pictures have anything important
to say to future generations, it's this;
i was here. i existed. i was young, i was happy
and someone cared enough about me in this world
to take my picture. *



h,

x







4.23.2015

URBAN FLOWERS










att ha flyttat från ett gammalt soldattorp, mjukt inbäddat mellan fälten
till en brokig & vilt pulserande storstad, är inte alltid utan friktion.
jag lämnar, som jag alltid gjort, min väska på barstolen och tänker att
där ligger den kvar när jag beställt lychée martinis.
det har den visserligen alltid gjort hittills också, men det kan ha
något med det vaksamma ögat hos en street smart spartan att göra.
m har vant sig också och vet att han måste hålla koll för två.
för aningen tuffare hud har jag fått, men jag kommer nog alltid att
i huvudsak ha just huvudet lite bland molnen, - & vill fortsätta tro att
det mesta och de flesta omkring mig, bär runt på godhet i regel.
då får undantagen & det andra hellre överraska mig.
och möjligtvis stjäla min väska. 










när jag ser svanarna och hur de rör sig i den lilla floden som rinner igenom där
vi nu bor ett tag, i en gammal vapenfabrik med imponerande takhöjd,
ser m de två typer som snabbt stannar till och byter kuvert mellan mörka bilrutor.
han vet vart de bästa klubbarna göms bakom oansenliga betongväggar,
sådär som london är ungefär världs-bäst på och där jag kan dansa halva natten.
han kan vilken dyster gammal trappa som leder ner till den mest magiska jazzklubb
och på så vis får han ständigt staden att spira asfaltsblomster för mig.

vad vi inte hade funnit var en faktisk butik för blommor.
jag har saknat en sån' där som är så mycket vanligare hemma och som även
danskarna är så fantastiska på. sådär operfekt perfekt med spännande sorters blommor,
lite känsla av äng och med enkelt, vackra vaser och slitna krukor.
så hittade vi helt oväntat 'the urban flower company', i mysiga crouch end,
på hörnet av en sidogata & vår väg mot vitt vin i kvällssolen.
och förälskelsen var omedelbar & fullkomlig.










jag hade inte kameran med mig den där kvällen i blomsteraffären,
så det fick bli lite glimtar från en del av sovrummet,
med en någon mörbultad bukett från the urban flower company.
skir & rodnande maiden blush syren och stjärnflocka med huvuden bland molnen
fick nämligen plötsligt hänga med bakom betong och asfalt, dricka drinkar
och andlöst titta på när halva natten dansades bort.

och det går fortsatt alldeles utmärkt att blanda
street smart & tunnhudad,

med kärlek, 

h


  


stills | bouquet & vintage french glass jar vase from the urban flower company
on the 2014 guide to the city of london from this favorite shop |
the ranunculus was brought home by the spartan on a rainy day

(so i guess he does have a secret flower shop stash too)
wardrobe | the hints of birds & cherry blossom on the chair is
a beauty from mes demoiselles found on cirkus

© hannah lemholt photography




//





having moved from an old soldier cottage, softly nestled between the fields,
to a motley & wildly pulsating metropolis, is not always without friction.
i leave, as i’ve always done, my bag on the bar stool and think that
of course it’s still there, when i return from ordering lychee martinis.
and so far it actually has been, but that may have something to do
with the watchful eye of a street smart spartan.
cause m has gotten used to having to keep track of both of us.
i’ve developed slightly tougher skin here, but will probably always
& essentially have my head a little bit in the clouds,
- and actually want to continue believing that mostly and most of those
around me carry goodness in general.
the exceptions from that rule rather will have to surprise me.
and possibly steal my bag.



when i see the swans and how they move, in the little river that runs through
where we now live for a while, in an old arms factory with impressive ceiling hight,
- m sees the two characters briefly pulling over to exchange envelopes between dark car windows.
he knows where the best clubs are hidden behind the most unassuming concrete walls
in that fashion that london just does it and where i then dance half the night away.
he’s informed in what gloomy old stairways leads to the most magical jazz clubs
and thus he constantly has the city spiring asphalt flowers for me.

what we hadn’t found was an actual shop for flowers.
i was missing one of those that are so much more common in sweden, - & that the
danes do so amazingly. those imperfectly perfect ones, with exciting varieties of flowers,
a sense of meadows and simple, beautiful vases and worn pots.
but so, unexpectedly, we found 'the urban flower company', in cozy crouch end,
on the corner of a side street and our way to white wine in the evening sun.
and the crush was immediate & absolute.



i didn’t have my camera with me that night in the flower shop,
so it had to be small glimpses from some of our bedroom,
with a somewhat tousled bouquet from the urban flower company.
the sheer & flushed maiden blush lilac and astrantia with its heads in the clouds,
namely suddenly got to hang behind concrete and asphalt, drinking cocktails
and breathlessly watch when half the night was danced away.

and it is continuously just fine to mix street smart & thin skinned


with love,


h















4.15.2015

LA BELLE HEIR | VOL.2 A SILENT BELIEF









jag plockar fram de här fotografierna från paris.
tänker att här i london, får jag frågan så mycket oftare;
vad har Du för religion, hannah?

jag tillhör ingen religion så, är det praktiska svaret.

jag tror på något större än oss människor.
och jag tror på ödet.
jag tror att vi kan styra en del av vårt öde.
jag hoppas att vi aldrig kommer att kunna styra allt.
jag tror att livet är mer än det vi kan se och ta på.
jag hoppas att det finns saker jag inte förstår,
är det längre, mer ärliga svaret.
jag tror på, som tranströmer skrev så vackert;










jag tror på att ljus kan svälja mörker och att mörkret aldrig
till fullo kan svälja ljuset. jag hoppas jag har rätt.
jag tror på att vårt lidande skänker oss medmänsklighet med tiden.
jag hoppas att jag alltid kan utstå den väntan.
för jag tror att vi är gjorda för att framhärda, envisas,
- att det är så vi lär oss vem och vad vi verkligen är.
jag tror, efter att ha fått det bevisat, på att det finns kärlek,
en kärlek som är redo för just Dig.
kärlek där Du inte behöver locka eller låtsas,
förminska eller förstora, - för att mötas.
en kärlek som är större än så, en som är redo.
jag hoppas på den för varenda en.
jag tror att d e t hade gjort världen till en annan plats.








jag tror på en hel massa saker jag inte kan orden för
och jag hoppas på att aldrig helt kunna förklara.
som när jag plockar fram de här fotografierna från paris.
som när jag lutar mig in över skärmen, över bilderna & orden,
och plötsligt kisar, lutar mig allt närmare, ler, - & tänker

svävar inte den där stolen i raden till vänster i luften?!




vad tror Du på?


kärlek,


h




shoot | look book la Belle Heir for kiss johanna
team | model : lina lindholm | mua & hair : jossi madsen
location | chateau de courcelles (etc) | thank you..!
wardrobe | savannah play dress & hendrix tiger bells by spell |
two poems bracelet by bjørg | karma & circle y necklaces by dogeared |
winter flower headband by filucca lou | all from kiss johanna
words | quote on grace by martin luther and 
excerpt from poem romanesque arches by favorite author
tomas tranströmer - read the rest here
thank you for all that is inexplicable
and tranströmer, - for the words you left behind

© hannah lemholt photography




//



i gather these photographs from paris.
i think to myself that here, in london, i’m asked the question
so much more often;
what is your religion, hannah?

i don’t practice religion in that sense, is the practical answer.

i believe in something bigger than us humans.
and i believe in destiny.
i think we can control & shape some of our destiny.
i hope that we’ll never be able to control everything.
i believe that in life there is more than what we can see and touch.
i hope there are things i do not understand,
is the longer, more honest answer.
i believe in what tranströmer wrote so beautifully;





i believe that the light can swallow the darkness
and that the darkness never 
fully can swallow the light.
i hope i
'm right.
i believe that our suffering renders compassion, with time.
i hope that i can always endure that wait.
i believe namely, that we are made to persevere, to persist,
- it's how we learn who and what we really are.
i believe, after it being proven to me, that there is love.
a love that is ready for you.
love where you do not need to tempt or pretend,
belittle or enlarge, - to really meet.
a love greater than that. one that is ready.
i hope for it to happen to each and everyone.
i believe t h a t would make the world a different place.



i believe in a whole lot of things i don’t know the words for
and i hope to never be able to fully explain.
like when i gather these photographs from paris.
like when i lean in close over the screen, over the images & words,
and suddenly have to squint, lean closer, smile, - thinking;

isn’t that chair in the line to the left floating in the air?!




what do You believe ?


x,


h











Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...