1.14.2016

JANUARY LETTERS








vi har vackert snöljus, men ingen snö.
vi har ett beräknat födelsedatum, idag, men inga tecken än.
lillasyster har flugit hit och dagarna är långsamt arbetande vid
varsin dator i studion, är förbi snabba som en blinkning.
kvällarna är rödvin, jazz ur högtalaren och m & lillasyster som turas om att laga pasta.
mustig mat för kraft och små glas rött för själen, prat och skratt, lite gråt i kanterna.
det är mycket tankar nu och känslorna nog alldeles uppe och ute vid huden.
ibland måste det få svämma över.
ibland möter det lillasysters tysta omfamning & fullkomliga förståelse.
ibland är det m som sätter sig ner på huk framför mig och låser blicken i min.
hur som är luften och min strupe alldeles tjock av kärlek.
och vi är alla tre fullkomligt slut på kvällarna,
driver bort i sömn, från fortfarande ångande tekoppar & filmer.

här lever också och mest av allt ett lugn.
ett lugn i långa samtal; historier & minnen, familj & arv.
vad som komma skall förblir mer osagt, finns mest i längre hållna blickar,
i léende ögon. ett par mockasiner i minsta storlek balanserande
ovanpå en trave böcker ser ut som en fin liten skulptur.
mänskliga men ändå inte. inte än. 


’vänta utan tanke, för Du är inte redo för tanken.
så ska mörkret vara ljuset och stillheten dansen’

skriver t.s. eliot


och jag vaknar också flera gånger om nätterna av, - eller med som ett ljus,
liksom bakom ögonen, i mörkret. hör havets rytmiska vågor slå, ända in.
och just så låter jag tankarna lösas upp i natten, försvinna.
och just så är vi i dagarna, en och en i taget.
och just så är dansen stilla.


’.. tilliten och kärleken ligger fullständig i väntan.’









och jag hoppas att det nya året redan dansar
vackert lätt med Er.

kärlek,

h




image n°1 | i am a little bit in love with our front door
image n°2 | babysister e shoots me with due date bump 
image n°3 | t.s. eliot wisdom on january letters
image n°4 | prep for a shoot for norwegian magazine 
image n°5 | bedroom stillness holding a dance
© hannah lemholt photography




//



there’s a beautiful snowlight, but no snow.
there’s an estimated birth date, today, but no signs yet.
baby sister e have flown here and the days are slowly working
by opposite computers in the studio and are over in the blink of an eye.
the evenings are red wine, jazz from the speaker and
m & baby sister e taking turns cooking pasta dishes;
comfort food for energy and small glasses of red for the soul,
talk and laughter, lined with some tears. 
there’s probably a lot of emotions, right by the surface. 
sometimes it has to just overspill.
sometimes it meets baby sister e's silent embrace & consummate insight.
sometimes it’s m who hunker in front of me and lock his eyes in mine.
both ways the air and my throat is thick with love. 
and we are all three all milky in the evenings,
drift away to sleep and from still steaming teacups and movies.

there’s also and most of all a tranquility that lives here.
a calm in long conversations; stories & memories, family & heritage.
what is to come remains more unspoken, is found mostly in glances held for longer,
in smiling eyes. a pair of moccasins in the smallest of sizes perched on a
pile of books looking like a beautiful little sculpture.
human but not human. not yet.


wait without thought, for you are not ready for thought.
so the darkness shall be the light and the stillness the dancing.’


writes t.s. eliot


and i do wake up several times at night from - or with as if a strong light behind
the eyes, in the dark. i hear the oceans rhythmic waves hit, all the way inside.
and much like that i let the thoughts dissolve in the night, vanish.
and much like that we are in the days, one and one at a time.
and much like that the dancing is in the stillness.


’.. the faith and the love are all in the waiting.’




and i hope this new year is already dancing
beautifully lightly with you,


h






12.25.2015

A {DECEMBER} MOOD







ja, ungefär såhär. ungefär såhär tycks hela mitt december.
arbete med fotografier från paris. lilla musan som växer upp framför min lins.
stilla små samlingar på dagbädden av läder. kottar på tråd, träkulor, lite guld.
dofterna är kanske det allra bästa. eukalyptus och gran.
kardemumma i både kaffe & tända ljus gör mig mjuk i kanten.
så mycket saker att packa in. älskades födelsedagar trängs med julafton.
london finns mest på inslagspappret. jag håller mig här, vid havet.
december där utanför är mild och mjukt grå.
jag känner mig som en ballong uppfylld på stillhet,
har ständigt nära till att sväva iväg.











jag är dunder-förkyld och julafton, då den firas i sverige, 
är en långsam historia i kimono & stickat, glödande kinder & blanka ögon.
havet rasar utanför fönstren och regnet vräker ner hela dagen.
internet vill mest ingenting och stökar med både min tänkta hälsning här
och den stund jag tänkt mig framför svt's jul på tv.
i år saknar jag de där hemma alldeles massor av extra och ville
försöka vara med på ett hörn, tänker på hur det slår mig iskristall-klart
vad det enda är som är viktigt. skippa varenda paket,
jag hade hellre varit omgiven av de älskade långt borta.







kärleken här, i vårt långt borta, växer sig också större.
den får vågen att balansera rätt ändå. m har skrivit ett julkort,
ett på riktigt alldeles första, - adresserat vår ofödde son.
vi böjer oss båda blinkande över det och det där 
with love, your mum and dad
skrivet för allra första gången, tar upp all plats i bröstet.
vi somnar till gamla svartvita it’s a wonderful life och
vaknar idag till ännu en mjukt, mörkgrå dag.
london ska få röra sig utanför omslagspappret då vi
tar bilen mot en annan familj, den som finns där.
den där alla har mörka sirapsögon och helt andra sätt att fira.

jag tänker, igen, att livet kan vara så många saker på samma gång.
att det kan göra ont av saknad men ändå vara alldeles rätt.
och det där rätt, det är viktigt. det är hemma.

jag hoppas att Ni är precis där Ni vill vara,
att Ni har en fantastiskt fin jul, hur, var, - & när Ni än firar.

med kärlek,


h



 image n°1 | muse & model lina lindholm behind the scenes for an 
all new project coming in 2016 | hair & mua : jossi madsen
images n°2-6 | stills around the house :
beyond beautiful poetry paper christmas tree, - thank you for 
reminding me of home - lily & oscar | french brocante socks
from a special christmas market, came filled with swedish candy
(now hanging empty on the linen mood board) - thank you always my alfred |
the golden london wrapping paper i found here |
thank you | for all the love
© hannah lemholt photography



//




yes, a bit like this. a bit like this seems all of my december.
work with photographs from paris.
the little muse who’s growing up in front of my lens.
still, small collections on the leather daybed.
pinecones on thread, wooden baubles, some gold.
the scents are perhaps the very best. eucalyptus and spruce.
cardamom in both coffee and lit candles make my edges soft.
so many things to wrap and pack.
the birthdays of beloved ones crowds with christmas.
london is mostly on the wrapping paper. i stay here, by the sea.
december outside is a gentle and soft grey.
i feel like a balloon filled up with stillness,

ever near to floating away.



i’ve got a heavy cold and christmas eve, when it is celebrated in sweden,
is a slow affair in kimono & knitwear, flushed cheeks & glassy eyes.
the sea is raging outside the windows and the rain pour down all day.
the internet wants to do mostly nothing and messes with both my intended
christmas wishes for you, here, - & the time i imagined spending
in front of swedish television's christmas special.
this year i miss those at home just lots of extra and wanted to
try to be near a little bit somehow. i’m thinking how it strikes me
ice crystal-clear, what is the only thing that really matters.
skip every single gift. i’d rather be surrounded by my loved ones,
those now far away.



the love that is here, in our far away, grows ever larger too,
gives the scale pans balance.
m has written a christmas card,
a truly very f i r s t - addressed our unborn son.
we both bend over it, softened, blinking over that
with love, your mum and dad written for the very first time.
it takes up pretty much all the space in the chest.
we fall asleep to the old black and white it's a wonderful life
and wake up today to yet another gently soft grey day.
london will move outside of the wrapping paper as we
take the car to another family, living there.
that family where evryone has dark syrup eyes
and completely different ways to celebrate christmas.

i think, again, that life can be so many things all at the same time.
it can hurt how much you miss, but still be completely as it should be.
and that completely as it should be, - that’s important. that’s home.

i hope You are right where you want to be,
that you have an amazingly beautiful christmas, however,
wherever, - & whenever You celebrate it.


with love,


h

12.10.2015

A LITTLE HOLY NUMBER







siffran åtta, - enligt pythagoras det lilla heliga numret.
där är vi nu. i den åttonde månaden.
det är ju december, men här fortfarande som om mild höst.
människor sitter fortfarande, om än i flera lager stickat, på caféernas
vippiga stolar utomhus och vänder sig mot den, trots allt,
- något bleka vintersolen.
vi äter äggröra på rostat surdegsbröd och delar en kanna earl grey.
kvar i luften ligger morgonens besök hos barnmorskan.
hon har stålgrått hår, glada ögon & känns bekant sådär som vissa gör.
hon mäter liten där inne till 35 centimeter i sin 35e vecka.
forgive the cold hands, my love, säger hon och trycker på magen.


do you feel ready to be parents?
fortsätter hon med ett litet léende, men ändå frågande.
m blinkar, bländad av morgonsolen och
randig av ljus silat genom hennes trä jalusier.
yes, säger han léende.
de mörka ögonen glittrar, bottenlös kärlek.
sedan jag. alltid ärlig. eller hudlös. eller vad det nu är.
säger det som det kommer till mig, utan att väga det först; 
it’s funny how..
the closer we get the more real it becomes.
and also the more unreal. 







för så känns det för mig. trots magen.
trots att jag känner hans konturer där inne, ser magen bölja sig
och en oförklarlig kärlek växa sig större med vågorna.
jag känner mig som om ute på just ett enormt hav, ett okänt.
jag kan se strand nu, något suddigt i horisonten,
men vet inte vilket land som väntar.


jag tänker, undrar högt;
finns det något Ni önskade att Ni visste innan?
något Ni önskat att Ni gjort, eller inte gjort,
under den där tiden när nytt land fortfarande väntade där framme?
Ni där ute med de där små världarna, nu redan vid Er sida.



 




kärlek till Er,
alla Ni där ute som längtar, undrar, planerar,
ser tillbaka på, - eller fram emot,
Ni som mist taget eller just omfamnat,

h




image n°1 | baby sister e shoots us when the family visits 
(and i edit) - thank you for saving this for me..
image n°2 | selfportrait silk is one of the photos in the
new LW mood board portfolio and so is 
image n°3 | alaïa - a portrait of model and muse lina lindholm
both sold by LW as fine art prints in that new set 
image n°4 | i just love to scribble on paper.
sometimes i throw it out. sometimes it’s saved.
sometimes it’s somewhere in between.
this particular little holy number 8 was hand drawn by
my amazing friend and illustrator sara n bergman

© hannah lemholt photography 



//



number eight, - by the pythagoreans called the little holy number.
that’s where we are now. in the eighth month.
it's december in the calendar, but as if mild autumn outside.
people still sit, albeit in several layers of knitwear,
on the outdoor chairs of the coffee shops
faces turned towards, the after all, - slightly pale winter sun.
we eat scrambled eggs on toasted sourdough
and share a pot of earl grey.
lingering in the air is this morning’s visit to the midwife.
she has steel gray hair, happy eyes
and feel familiar,  like some people just do.
she measures the small one inside to be
35 centimeters in his 35th week.
forgive the cold hands, my love, she says,
pressing and feeling the bump.


do you feel ready to become parents?
she says with a smile, but nevertheless questioningly.
m is blinking, blinded by the morning sun and
striped by light sieved through her wooden shutters.
yes, he says. smiling big.
the dark eyes glistening, bottomless love.
and then there’s me. always achingly honest.
or thin skinned. or whatever it is.
saying it exactly as it comes to me, without weighing it;
it's funny how..
the closer we get the more real it becomes.
and the more unreal.

because that’s what it feels like to me. despite the big bump.
even though i, almost constantly now, feel his contours in there,
can see the belly flowing in waves of shapes.
and feel an inexplicable love grow with every surge.
i feel as if out at just that, - a huge sea, an unknown.
i can see the shore now, somewhat blurred in the horizon,
but i have no idea what country is waiting for me.


i’m thinking out loud,
is there something you wished you would have known beforehand?
something you wished that you have done, or not done,
as that new land was waiting for you up ahead?
you out there with those tiny worlds, - already at your side.


my love to you,
you out there who’s longing, wondering, planning,
looking back on - or forward to.
to those of you who has lost and buried,
or just newly embraced,

h








11.23.2015

A {NOVEMBER} MOOD








november går mot sitt slut. invirad i allt fler lager mot kylan,
- & i snabb, något andfådd takt, går han här längs havet.
jag hinner bara som om se på vågorna en stund, så är allt
som är kvar av honom en suddig gestalt, på väg bort.

vi sitter med söndagens tidningar uppslagna;
tunt papper och tunga ord, över lång frukost med nybakat
frukt, -& nötbröd, smältande smör och en kanna te som suckande
ryker earl grey mellan oss, i sorlet på treacle café.
m tar min hand under bordet, till väsandet av att någons
cappuccino blir varsamt tillredd.
vi pekar mot olika artiklar, delar tankar i tystnad.

i’ve got dark clouds, säger m sedan i bilen på väg hem.
det vet jag vad det betyder, hur de känns, de ’mörka molnen’.
då skämmer vi bort oss resten av dagen, säger jag, - & bara ä r.
det visar sig vara den bästa och vackraste av mediciner.
och så går en söndag i november. och hade dess humör bilder,
då skulle det se ut precis såhär.






med kärlek,

h



n°1 | the little muse for fira a/w'15 look book fall in bloom
n°2 | still i shot extra for that same look book
n°3 | words that linger, - & that i want to keep
n°4 & 5 | saturday's breakfast in our kitchen is a still affair
n°6 | harmony in the little muse - for fira a/w'15 
n°7 | thinking of paris - a still, shot there on my last trip
n°8 & 9 | the amaryllis, in full bloom in our living room, makes me smile
n°10 | evanescence eternalised - one of my strongest intentions
muse & model - lina lindholm | mua & hair - jossi madsen
wardrobe - fira a/w'15 fall in bloom
© hannah lemholt photography


//



november is coming to an end. wrapped in ever more layers against the cold,
- & in a hurried, slightly breathless pace, he’s walking along the sea.
i seemingly only look over at the waves for a while and suddenly
he’s nothing but a hazy figure, disappearing in the distance.

we sit with the sunday papers spread open;
airy paper and heavy words, over a long breakfast with
freshly baked fruit, - & nut loaf, melting butter and
a big pot of tea, sighing earl grey smoke between us,
in the murmur of the treacle café.
m takes my hand under the table, to the hissing of
someones cappuccino being carefully prepared.
we point at different stories, share thoughts in silence.

i’ve got dark clouds, says m later, in the car on the way home.
i know what it means, how they feel, - the ’dark clouds’.
let’s just spoil ourselves for the rest of the day, i say, - let’s just b e.
that turns out the best and most beautiful of medicines.
and so a november sunday passes. and had its mood pictures,
- it would look just like this..


with love,

h





11.18.2015

FROM DUST TO GOLD








det känns som att jag går sönder, - & blir till, 
som om och om igen, om dagarna nuförtiden.
jag vet inte riktigt vad jag ska göra av mig själv.
å ena sidan dansar en liten rundor där inne så att magen böljar.
jag stryker över huden i det alldeles gyllene morgonljuset,
berörs djupt av vad som nog är en hand, en som drar sina fingrar
längs min insida. känner på mig som jag känner på honom.
hänger upp den minsta lilla ull-väst jag någonsin sett på en mood board,
och sitter och bara stirrar på den från sängkanten. det går inte in ändå.
om ungefär två månader ska jag bli mamma till en pojke.

å andra sidan rapporteras det sedan, till morgonens första te,
om en nattlig raid i paris. om självmordsbälten och master minds.
skuggorna drar närmare när lilla musan skickar meddelanden från just paris,
- & lillasyster om en utrymd terminal på kastrups flygplats.
världen mörknar.






å ena sidan blir jag till i ena stunden,
- lyfter kameran och fångar något.
och precis allt glimmar av möjligheter och impulser.
då känner jag en enorm lust att finnas här igen bland annat.
finnas bland Er och berätta, skriva, visa fotografier.
jag bankar kardemumma-kapslar i morteln och
gör den godaste koppen presskaffe jag någonsin fått ihop.
allt på något vis.. fungerar. jag tänder ljus i den dunkla studion.
jag sätter på musik, - & mig själv tillrätta i får-fällen framför datorn.
och så går jag sönder igen.

det är precis så den känns. den där å andra sidan
som att alla riktade tankar, alla idéer med syfte,
alla känslor som jag nyss satt ord på,
- blir till stoft & ingenting på två röda
{eller är de svarta?} sekunder.








jag söker tillflykt i arbetet som alltid då.
lägger timme uppe på timme av redigering & sortering. 
ler över fotografier från öknen och kliar mig i huvudet över moms. 
tänker på 'vackra rum' som det pratats om, - reflektioner som stannat kvar i mig.
att de här världarna vi skapar här inne, kan få vara bara vackra rum.
kanske till och med måste få fortsätta vara just det, behöver vara just det.
ännu mer så, när världen mörknar och det känns som att de vardagliga,
vanliga tankarna blir till stoft & ingenting.

det är nog där jag hamnar när jag väl skriver ner det såhär.
så klart måste det få vara ljust, lätt och vackert.
glimma guld i sprickorna. ett citat dyker upp för mig;


Darkness cannot drive out darkness;
only light can do that.’ 
(...)
- martin luther king, jr






hur tänker Ni?
Ni som tar del av och läser?
.. och Ni som själva skapar såhär? 

jag älskar när Ni tänker högt med mig.

med kärlek,

h




image n°1 | i fastened linen around an ugly cork board for yet
another mood board - completely inspired by this ace |
image n°2 | extra portrait i made for fira a/w '15 fall in bloom
image n°3 | sneak peek at fira s/s '16 secret desert |
blouse by fira (upcoming s/s'16) | crystal crown is my private one
by flight of fancy - bought on free people
image n°4 | portrait for an all new project to come in 2016
model & muse | lina lindholm
hair & mua | jossi madsen
© hannah lemholt photography




//




it feels like i break apart, - and become all over again
as if over and over, these days.
i don’t really know what to do with myself.
on the one hand, someone is dancing around in there
so much now that my belly billows.
i stroke the bump in the all glowing morning light,
touched deeply by what is probably a tiny hand, one that draws
its fingers along my insides. getting acquainted with me, as me with him.
i pin the smallest woolen vest i’ve ever seen onto a mood board,
and sit and just stare at it from the edge of the bed. it doesn’t sink in anyway.
in about two months i’ll be the mother of a little boy.

on the other hand, it’s then broadcasted, along with the morning’s first tea, 
news on a nightly raid in paris. 'suicide belts' and 'masterminds'.
the shadows draw closer when the little muse sends messages from that paris,
- and baby sister e from a evacuated terminal at copenhagen airport.

the world darkens.




on the one hand, i become in one moment,
as i lift the camera and capture something that moves me.
and right then everything glimmers of potential & pulse.
then i feel a big desire to be here again, among other things.
be here with you and tell the stories, write, - & show photographs.
i pund cardamom capsules in the stone mortar and make
the most delicious cup of press coffee i think i ever pulled off.
everything somehow just.. works. i light candles in the obscure studio.
i put music on, - & myself in the cosy sheepskin seat in fron of the computer.
and then i break apart again.

cause that’s exactly what it feels like. that on the other hand.
like as if all of my bearing thoughts, all my ideas with a purpose
and all the feelings that i’ve just managed to arrange into words,
- turn into dust and nothing in the space of two, so called,
red 
{or are they black?} seconds.




i seek refuge in my work, as always then.
i add hours up on hours of editing and sorting.
i smile over photographs from the desert & scratch my head over the VAT.
i think of ’beautiful rooms’ as it’s talked about on social media,
- reflections that has stayed on with me.
that these small worlds in the world that we create here,
can get to be just that; beautiful rooms.
perhaps even must continue to be just that, need to be just that.
even more so when the world darkens and it feels like those mundane,
everyday things and thoughts, - turn to dust & nothing.

yes, that's probably where i end up, once i write it all down like this.
of course that which is light & beautiful must be shown and shared.
gleaming gold in the cracks. a quote comes to me;


Darkness cannot drive out darkness;
only light can do that.’ 
(...)
- martin luther king, jr




what’s your thoughts?
you that partake like this & read? 
.. you that create like this yourselves?

i so love it when you think out loud with me.

with love,

h




Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...